 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
| 2006 |
| Skottland |
| resan |
| Vallningen |
| skottland1 |
| Lisa |
| Milla |
| Tine |
| Ester |
| Annie |
| Fonzie |
| Hurry |
| Lexie |
| Frodo |
| Historia |
| Kontaktinformation |
| Soi |
| Frodo J |
| My |
| Piko |
| Swift |
| Cilla |
Resan
Susan och jag har pratat och pratat och pratat i många år om att vi borde åka till Skottland. När vi började att prata om det fanns det inga möjligheter att ta med hund men nu när det går så tog vi äntligen tag i saken.
Vart vi skulle var ganska givet! Självklart ville vi träffa MR Vallning him self, Bobby Daziel för att lära oss av den bäste. Vi hade dessutom hör rykten om att hans fru Sheila lagade grym mat och OJ OJ OJ!! hon är numera utnämnd till
Mrs Mat!
Här ser ni gänget som åkte: Vivvi, Anders, Susan, Micke, Yvonne, Lasse, Roffe och Anita + sex jyckar.
Att Vivvi och Anders, och Susan och Micke skulle samåka med två hundar i varje bil var ju givet, men jag då? Vem skulle jag åka med? Dels är det trist att åka själv, sen så blir det självklart mycket dyrare om man ska betala bensin och båtbiljett för bilen på egen hand. Sagt och gjort jag gav mig ut på reskamrat-jakt. Den första jag kom att tänka på var Anita, min kära vän från Karlstad som just haft det så tråkigt med sina sheltisar som hastigt med defenitivt inte lustigt gick bort med kort tid imellan. Klart hon och Toni skulle med! Finns det nåt bättre än att planera en resa när livet känns jobbigt. Anita var INTE svårövertalad utan hoppade genast på skutan.
Sen då...... hmmm jag har ju svårt att köra bil då min eländiga kropp inte gillar det, så vi var tvugna att "lura" med någon mer. Men vem? Nästa på listan var grannen Lasse, border colliegalning, fotograf (det är han som tagit alla bilderna!) exellent bilförare och ägare av den perfekta skottlandsbilen. Att sen ha med en obotlig optimist (hmmm nåja, han var glad ibland iallafall!) är ju alltid en tillgång. Som sällskap till Lasse .O) så tog vi även med Roffe, ännu ej border colliegalning men väl en gosse som ställer upp på allt som kan förväntas bli kul och han är ett nöja att tillbringa tid med (eller hur Anita?).
Västskust gänget valde att åka en resa från hmmm söder om Amsterdam till norr om London. Det var en båtresa på ca 8 timmar. De fick sen en ganska lång resa i England innan de nådde Ettrick. Vi andra valde att åka en färja från Amsterdam till Newcastle. Det var en längre båtresa MEN vi slapp en massa bilmil vilket var kanon för mig. Vi var lite oroliga för hur hundarna skulle klara av att sitta så länge i bur. Men det var inga som helst problem och nu i efterhand så känns det helt OK med den rutten.
Nåja nu till själva resan.
Efter att ha packat LISTIGT och bra så startade vi iväg tidigt på onsdagmorgon med riktning mot Amsterdam. Hundarna låg i fönsterhöjd och kollade glatt ut på allt kuligt innan de sen somnade snällt i en liten hög. De var otroligt tåliga och oerhört snälla och rara på hela resan!. Allt gick perfa ända tills vi kom till Rödby för att åka över till Puttgarten.
Här börjar nu våra problem med stort P! Vi fick här reda på att vi skulle få vänta i 2 timmar för att komma över med färjan. Vi hade inte förbokat plats utan chansade, men vi hade gott om tid så det gick ingen nöd på oss alls.
Vi väntade, väntade och väntade men tålmodigt och med humöret fortfarande i topp. Efter att kö efter kö släpptes på båten men INTE våran så började missnöjet att sprida sig. Inte hos oss för vi visste att vi skulle få vänta men MÅNGA av de andra i vår kö blev rent sura. Till slut började de TUTA!! och TUTA!! men det hjälpte inte! Den nitiske båtpåsläpparen tog inte vår kö iallafall. Till slut blev folk som tokiga och gav sig ut ur bilarna och jagade den stackaren. Vi tittade storögt på och fnittrade åt galenskapen. Sen kom nästa båt. Kön bredvid oss fick då åka! TUUUUT igen. En bil i den kön fick motorstopp och rackarns snabbt kastade sig en av de i vår kö in i kön bredvid för att äntligen få åka över. DÅ sker undret. VÅR kö fick åka på båten. Lasse som är en vänlig själ, vinkade glatt åt bilen som trängt sig in i kön bredvid. Han hade riktigt roligt åt detta en lång stund!
Väl över i Tyskland så åkte vi långt, långt tills vi kom till en stad som heter Ossnabruck. Där hade Sus och gänget stannat för natten och så gjorde även vi. Ett kanonfint hotell med världens bästa Tineunderhållningen på rastrundan. Det KRYLLADE med kaniner!! Vi kom fram sent så vi träffades kort innan nattningen men vi han att ses lite under frukosten. Sen vidare mot Amsterdam. Hua det är verkligen långt! Resan gick jättebra och vi var framme i god tid runt klockan 1. Vår färja gick 18:00 så vi hade god marginal på oss. Hundarna skulle kollas vid 3 tiden så efter en promenad i de inte så fina hamnkvarteren i Amsterdam så bestämde vi oss för att käka lunch. Vi hittade ett mysigt ställe och stressade upp personalen då vi sa att vi hade BRÅDIS för att hinna med båten. Ack vad vi var lyckligt ovetande om vad som skulle komma!
Glada innan eländet!!!
Klockan 3 var vi i incheckningen med våra jyckar för kontroll av papper och id-märkning. Det fick som smort! Men de kollade verkligen NOGA. Vi fick då meddelande om att färjan var försenad några timmar pga av tekniska problem. Jag trodde det berodde på blåsten och blev nästan åksjuk av tanken. Nåja ut med hundarna igen, Vi gick och gick och gick och gick så att de skulle vara trötta och snälla på resan.
I Amsterdams ökända kvarter, fram o tillbaka, hua!
Efter några timmar återkom vi till incheckningen för att kolla läget, nu började nämligen problemen! Vårt mask och fästingmedelstid gick ut 19:00 Vad tusan gör vi nu???
Väl inne fick vi prata med samma supertrevliga tös, Sandra, som då berättade att färjan var inställd!!! Ehhh öhhh uhh vad händer nu då undrade vi och hon!! Hon skickade ut oss en stund för att kunna jobba på ärendet. Efter många och långa samtal till div ställen i England hade hon lyckats hitta en tös på engelska jordbruksverket som OK:ade införseln av Tine och Toni om de stannade på hamnområdet. Hon kunde inte lova vad som skulle hända i engelska tullen om vi fastnade där. Det värsta som kunde hända var att vi fick vända och åka hem igen!!! Fy sjutton så trist!.
Nåja de fixade så att vi fick sova på den trasiga färjan på natten och vi blev bjudna på buffé (Lasse åt för fem) så det gick ingen nöd på oss iallafall. När jag skulle hämta ut hundarna på morgonen så hittade jag Tine lös i kennelrummet. den rackaren hade fått upp buren. Hon brås på sin mor den lilla!
Glada att äntligen vara på väg!!
Sen dagen efter gick allt som smort. Det blåste mindre. Tine hade inte brutis sig ut trots att hon fått upp låset igen, men den här gången hade jag fixat extra förstärkning med kjedjor o Lasses radioantenn!
Nervösa som tusan åkte vi av båten men tullgubbarna vinkade glatt iväg oss och iväg for vi mot den första rondellen med två ylande tanter i baksätet! Jösses vad läskigt med vänstertrafik!
Efter några mil i England så var vi äntligen där Skottland!!!
Jaaa, det är så här fint! tro det eller ej! Skyltarna behövs! Jösses vad får! Överallt!
Första rastningen i Skottland och även första gången Anita och jag testade salt och vinäger chips. (Det var även den sista gången för mig!)
Äntligen framme! Luften klar och härligt syrerik. Man ville bara andas och andas!
Underbara Sheila och Bobby.
Sheila lagade inte bara underbar mat hon hade pondus också. Med en blick som lågade så höll hon oss på plats. Att komma försent eller lämna mat kändes rätt uteslutet. Till och med Roffe kom i tid! Vilket ger Sheila MVG i betyg, för det är inte det lättaste har vi märkt ,o). Frukost med MASSOR av mat, lunch och middag med efterrätt. Jösses vad mätta vi blev. Det GICK inte ens att tänka på godis. Intressant faktiskt. Hon tinade upp under veckan och Roffe till och med friade till henne innan han åkte hem!
Lite shopping han vi också med!
Bobby som äger 1400 tackor äter INTE lammkött, han gillar inte heller whiskey utan dricker heller pina-colada.
Här poserar han dock med en flaska för syns skull.
Så här såg fåren ut som vi vallade på.
Galet andöst vackert! Iallafall jag hade gärna stannat kvar ett tag till! och tillbaka, jaa det vill man verkligen.
Till naturen, till vallningen som i Bobbys närhet känns så självklart och rätt, till livet som det borde få vara.